Det är inte ofta man hinner skriva här. Tyckte att jag aldrig han förut, men nu är det ju ännu värre haha!.

Idag är Louna exakt 8 veckor gammal. Hon växer så det knakar, T.o.m jag och Andreas ser att hon blir större och större för varje vecka. Det är så roligt att se hur hon utvecklas:)

Dom första veckorna är ju bebisar så små, dom sover dygnet runt typ. Men nu är det så roligt för nu är hon ju vaken och tittar och pratar stora delar av dagen. På morgonen brukar Louna prata jättemycket. Det börjar på morgonen när vi ska byta blöja, sen äter hon, och efter det lägger jag henne i vår säng där hon fortsätter prata en stund. Sen slår matkoman till och så somnar hon på två sekunder :)

Efter 30 minuters snackande somnade hon med favoritsnutten över ena ögat:)

Ja nu känns det iallafall som att man känner sin bebis. Det låter kanske konstigt att säga så, men det är så jag känner. Vecka 1 har man ju inte en aning om någonting. Hur gör man? Varför? Vad ska man göra med ett barn? Det är så många frågetecken. Vecka 2-5 försöker man få in någon slags rutin på vardagen, men man inser ganska snabbt att det inte går. Inte allt iallafall. Jag gav upp och tänkte att allt löser sig med tiden, det är ingen idé att stressa. Sen typ vecka 6- och framåt tycker man att fan, nu har vi fått in det här. Idag kanske vi är 10 min tidiga till BVC  istället för att vi är där på pricken i tid. Då hinner jag kanske gå på toa. Nepp, för då kräks vi eller bajsar igenom, så då hinner vi precis i tid.

Men inte gör väl det något, det är bara så det är :) det får ta den tid det tar.

Det jag menar med att man känner sin bebis är att, nu kan man alla signaler. Man kan ligga steget före när det gäller tex. mat. Hon behöver inte bli ledsen för att man ska förstå att hon är hungrig. 

Nej nu vaknar hon snart, så det är dags för mig att göra mig i ordning innan det. 

Hörs! ☺️