Förlossningsdags...
Skrev aldrig igår, mådde inte så bra. Natten från igår till idag har varit min värsta natt någonsin. Ni vet när man har den här känslan att man verkligen är tvungen att göra något som man inte vill, den där "ångesten" man känner? Så har jag känt varje gång jag ska gå och lägga mig i ca en veckas tid. Jag är rädd för att få ont och inte kunna sova. Jag är en 8-timmars sömntuta i vanliga fall. Får jag inte mina timmar är jag mer död än levande. För varje natt så blir det bara jobbigare och jobbigare nu. Jag vaknar minst 3 gånger varje natt av mensvärk och magknip typ. Inatt hade jag så ont att jag trodde magen skulle spricka. Hundarna blev oroliga och yrade runt medan Andreas sov bättre än aldrig förr, haha.
Jag var hos barnmorskan idag och berättade hur jag känner och hur jag mår, och det första hon frågar är om jag ska föda barn idag. Min mage har vuxit för mycket på väldigt kort tid så hon sa att bebisen kanske känner sig färdig och vill ut. Och den lättnaden jag kände trodde jag aldrig att jag skulle känna. "Äntligen förlossning" tänkte jag. Men min barnmorska ringde förlossningen och berättade min "historia" och då sa dom att jag självklart fick komma upp om det var så, men hon sa även att det var lite stressigt och mycket folk uppe just då. Så jag bestämde mig för att åka hem istället. Jag vill inte vara den där pinsamma förstföderskan som ringer hundra gånger, och sen är det inte ens i närheten av någon förlossning. Men jag ska på ett "akut" UL i morgon eller på torsdag för min barnmorska är lite orolig att bebisen börjar bli för stor.
Vi får se vad som händer. Jag blir glad bara jag får sova utan att ha ont. Kom ut nu lilla bebis!.
Magen sjunker och petar ut och har blivit mer oval, eller inbillar jag mig?
