Varnar er lite känsliga att jag inte kommer hålla inne med något, alla slemmiga detaljer delar jag med mig av;)

Söndag 21/2 mådde jag otroligt konstigt, jag var varm som ett element men jag svettades inte. Vi slog på en film om jag inte minns fel, men jag gick upp och la mig i gästrummet där vi för tillfället hade stängt av värmen. Jag tog av mig alla kläder och la mig i den iskalla sängen och försökte sova. Jag var astrött men samtidigt inte ett dugg trött över huvud taget. Jag vet inte hur länge jag låg i sängen men sova kunde jag inte. Svärmor och svärfar kom på ett oanmält besök och jag kände mig mer död än levande så jag sa hej och gick och la mig igen. 

Vid 19.30 gick jag på toa och reagerade lite på att det var vätska i trosorna. Jag googlade och fick fram typ "vattenavgång luktar typ som sperma" "vattenavgång betyder inte att allt vatten kommer direkt, det kan sippra". Jag slängde iväg ett sms till min svägerska som jobbar som barnmorska på förlossningen: "Hejsan hoppsan så här på kvällskvisten :)

I torsdags morse kom det en massa slem, och det fortsätter det att göra + att det kommer lite vätska då och då. Nu har jag googlat så mycket att jag inte vet varken ut eller in. 

Inatt och hela dagen har jag haft mensvärk, ibland har det gjort skitont men det kommer och går lite hur som helst, men jag har inte sett något direkt mönster. Det jag egentligen undrar över är vätskan, den har ingen färg och det kommer inte mycket åt gången, den luktar typ lite hmm, sperma?(😂)

Bör jag ringa förlossningen eller ska jag bara vänta😁

Kram från en tokförvirrad blivande morsa 😂"

Hon ringde upp och vi pratade lite, hon tyckte att jag skulle ringa förlossningen och åka upp på en kontroll. 

Så det gjorde jag. Kl var ca 21.00 när vi åkte in på kontroll. Vi fick ligga i ett rum med ett band runt min mage som kollade puls och hur bebisen mår. Sedan gjorde vi en gynundersökning och ett ultraljud. Ingenting visade att det var ens det minsta på gång. Jag kände mig jättelöjlig och fick åka hem. Vätskan sa dom att det var flytningar. 

Kl 02.00 vaknar jag av att jag var bajsnödig. Hade inte bajsat på 2-3 dagar så jag blev typ överlycklig men samtidigt förvånad över att jag vaknar av att jag är skitnödig (haha). Satte mig på toa och typ flög upp igen för att det gjorde så jävla ont att sitta. Gjorde ett nytt försök att sätta mig och lyckas på något sätt att hitta en någorlunda sittställning. Försöker för kung och fosterland att klämma ut något, men det hände inget mer än att hela magen mullrar till och det vrider sig som det värsta magknipet någonsin. Jag minns att det gjorde så fruktansvärt ont! Jag tror att jag har blivit förstoppad så jag går och lägger mig igen. Får en "bajsattack" så jag går till toan igen. Tre gånger går jag fram och tillbaka från sängen till toan, tredje gången jag reser mig så kan jag inte stå rakt, jag ropar på Andreas och hänger på handfatet. Han kommer och frågar vad jag vill att han ska göra. Jag minns att jag tänkte "nu ska jag försöka vara lugn och snäll, inte skrika och skälla på honom som man ser att alla kvinnor gör på film😁" (Det lyckades jag med hela förlossningen, utan att anstränga mig. Lite chockad är jag😂). Han frågar om han ska  hämta en varm vetekudde, och det gjorde han. Jag lägger mig i sängen och bara skriker och håller mig om magen, smärtan högg nere till vänster precis över troskanten(Den smärtan satt i resten av dygnet). Under kl 02.15-03.15 pendlar jag mellan duschen och sängen. I duschen låg jag på golvet och höll munstycket med varmvatten mot smärtan i magen och i sängen stod jag på knä med händerna mot väggen och bara skrek. Ibland la jag mig på mage med vetekudden mot smärtan. När klockan blir 03.15 ringer vi förlossningen. Jag är fortfarande inte medveten om att jag ska föda barn. Dom hade ju skickat hem mig och sagt att jag bara hade mycket flytningar så det var det min hjärna var inställd på. Kvinnan på förlossningen som jag fick prata med sa att mina värkar hade hålla på för kort tid och att jag skulle ta två alvedon och försöka slappna av. Hur irriterad blev jag och Andreas? Det kan ni nog räkna ut ganska lätt.

Jag fortsätter pendla mellan duschen och sängen och när jag efter några timmar står på knä i sängen med ett badlakan virat runt mig som en blöja, tänder Andreas lampan och säger "älskling du ska nog ringa förlossningen igen för nu är det blod". Jag ringer och min svägerskas kompis svarar, det känns på en gång mycket bättre och jag känner mig lugnare, eller ja, så lugn man kan under värkar😂 

Sen får jag värsta värken under samtalet, och Moa (som jag pratar med) säger att vi får komma upp till förlossningen "du ska nog föda barn idag trots allt" säger hon och skrattar.

Vi klär på oss, eller Andreas klär på oss  kanske man ska säga. Jag tog värkarna samtidigt som Andreas klädde på mig strumporna. Andreas kastade in BB-väskorna i bilen och jag låg i sängen och skrek samtidigt som att jag tog bort alla piercingar. Jag tänkte att det skulle vara pinsamt att visa min "mus-piercing", varför nu det skulle vara pinsamt. Sen lyckades jag på något vis hitta en polygrip att ta bort tungpiercingen med. Den brukar aldrig lossna, så hur jag lyckades med det under värkarna är ett mysterium. Sen kom Andreas och hämtade mig och försökte hjälpa mig ner för trappen, jag gled/kröp baklänges ner. Väl nere kom en värk, och nu tyckte jag att smärtan satt i hela tiden, kändes inte som att värkarna försvann liksom. I bilen klarade jag inte av att sitta, så vi knäppte bältena i baksätet för att slippa pipljudet, och där stod jag på knä och höll mig i gallret bakom nackstöden. Det tar ca 20min till förlossningen, men det kändes som att vi åkte till Sthlm. Det var den värsta och längsta bilfärden jag har varit med om.

När vi väl var framme kryper jag ut ur bilen och lyckas hitta en bänk. Jag trycker på dörrklockan till förlossningen, ställer mig på knä och lutar mig över bänken. Ut kommer Moa och en till sköterska om jag inte minns fel. Moa säger "ska du komma in eller ska du föda barn här ute". Jag skrattar och kryper in på förlossningen. Vi fick ett rum direkt. Jag fick byta om till sjukhuskläder och såna snygga nättrosor och sexig binda 😂

Vi var inne på förlossningen ca 06.30 måndag 22/2.

När jag kom in var jag öppen 6cm (varje gång jag berättar det så säger alla "oj då hade du jobbat på bra hemma", förstår ni varför vi blev irriterade på tanten som sa åt mig att ta två alvedon och slappna av?) så dom började med att ge mig lustgast, sedan fick jag kvaddlar i ryggslutet. Lite senare fick jag bedövning i livmodertappen och till sist fick jag morfin i höften. Justja, jag fick kvaddlar en gång till lite senare under förlossningen, helt klart den bästa bedövningen. Jag minns inte så mycket under själva värkarbetet mer än att jag låg på höger sida med vänster ben upp på gynstolens högra benstöd under hela förloppet. Jag kunde inte ligga på rygg av någon konstig anledning, kunde liksom inte lägga ner svanken i stolen. Jättekonstigt. Men jag låg faktiskt jätteskönt med benet upp i luften. Jag minns att jag ibland somnade mellan värkarna och att lustgasen var så sköön😁 Andreas satt bredvid mig på min högra sida och hjälpte mig att andas och att hålla koll på hur jag använde lustgasen. Eftersom att jag somnade mellan värkarna så fick han väcka mig och påminna mig om att andas ut lustgasen.  Vid frukost-tiden kände jag en kaffedoft, och det var det godaste jag har känt någonsin. Jag var som i himlen. All smärta bara försvann. All fokus var på kaffedoften😂 Jag kan inte beskriva min känsla då. Typ som när man är nykär. Helt underbart var det. Minns känslan så tydligt än idag haha.

Men från den tiden har jag inget minne alls fram till krystvärkarna. Sköterskorna ber mig att lägga mig på rygg med benen i gynstolen Och 6 krystvärkar senare, kl 15.17 tittade en liten flicka ut.

Vi fick bebismysa och fika i lugn och ro. Sen kom en sköterska in och pratade med oss, hon frågade hur jag mådde och jag babblade på där och vet inte riktigt vad jag sa mer än att jag skulle kunna föda barn direkt igen. Haha. Vi pratade lite om krystvärkarna och att jag inte fattade varför dom helt plötsligt inte lyssnade på vad jag sa (att jag inte kunde ligga på rygg för att det gjorde ont). Jag låg där helt förvirrad och kände mig så liten och hjälplös, som att dom bestämde allt och att jag inte hade något att säga till om. Dom sa: Emilie nu ska du inte skrika, det är inte för att du inte får, utan för att det ska bli lättare för dig. När du får en värk ska du hålla i dig i handtagen som finns på båda sidorna av din rumpa och trycka dom ifrån dig, tryck ner rumpan i stolen samtidigt som du trycker ner hakan i bröstkorgen och krysta". Jag fattade ingenting. Och sen helt plötsligt Känner jag bara "plopp" och all smärta försvinner och det blir bara helt tyst. Hör lite prat, kommer tillbaka till verkligheten och öppnar ögonen, tittar ner och ser att dom står och stryker på bebisen. Sköterskan säger "navelsträngen är lite kort så jag kan bara lägga henne här nere på din mage, vill pappa klippa navelsträngen?" Andreas säger ja direkt, klipper och sen får jag äntligen upp vår fina flicka på mitt bröst. Vilken känsla. Vilken lycka❤️